Det kanske är dags att skriva av sig igen..

Lätta på det inre.. Det som man aldrig talar om för någon..

 

Ni vet det där som bara tynger en.. Som man inte vill lägga på någon annan..

För ganska exakt 2 år sen, så mådde jag likadant..

Som tydligen verkar bli en vana vid den här årstiden för mig..

Då verkligheten hinner ikapp mig.

Då jag får svårt att andas..

Då det känns som att någon ständigt håller på att strypa mig..

Då kroppenn skakar av tanken på att röra sig utanför dörren.

Då skräcken att kanske stöta på människor blir för stor..

Då jag egentligen vill finnas där för alla mina vänner..

Men kroppen skriker nej, VILA...!

 

Det här året gick inte lika bra som förr.. Eller var det kanske nu min vändning kom..? Då jag faktiskt ska få slippa dessa dippar i mitt liv..? Då jag tycker att allting känns värdelöst..

 

Jag har fått mycket skit kastat på mig.. Men även mycket kärlek..

Tyvärr så tar ju skiten över mer.. det som sårar och det som gör ont..

Det som bränner fast flest minnen.. Tyvärr..

 

Jag har nu vart sjukskriven i snart 2 månader.. och tro mig... jag har hunnit fundera BRA mycket på vad jag ska välja att lägga ner energi på..

Och jag har äntligen förstått att det är okej och BRA att vara självisk!

Jag ska inte lägga ner tid på dom som inte vill mig väl..

De som aldrig ringer och frågar hur jag mår..

Dom som jag tänkt att jag alltid skulle ta en kula för.. De är folk som bryr sig minst..

Jag lägger ner alldeles för mycket  tid och kärlek på folk som inte ens tänkt tanken på att göra det samma för mig.

Folk man trodde var ens vänner försvinner i tomma intet..

Och de man trodde skulle bry sig minst... Det är dom som har "koll" på en mest..

 

Underligt...

 

Hursom.. Så har min resa vart sjukt svår och jobbig.. Men förmodligen det bästa som kunde hänt..

Trots piss dagar känns det som att jag kan nå toppen.. Och faktiskt få stanna kvar där uppe..

Och bara få vara jag.. Precis som jag är, vill, känner och kan vara..

Då ingen.. verkligen ingen.. ingen igen så få mig att falla...

 

 

Det är deras förlust.. Att bli av med mig...